I tisdags hoppade jag ju Zorrino. Han skötte sig så jävla bra och gjorde precis som jag sa. Men jag däremot höll i han, la han fel osv. Egentligen borde han ha tvärstannat så jag skulle flygit rakt in i hindret, men han är snäll och ställer upp för mig.

Jag fick göra om och göra om, men ändå höll jag. Zorrino får ganska lätt en kort galopp om man håller i honom, vilket jag vet. Men jag vet också att om jag inte håller i honom går han i 230km/h och kan tvärstanna eller så hoppar han, det har jag sett även om han inte gjort så mot mig..än. Så i tisdags höll jag på att ge upp. Jag orkade inte jag fick inte till det. Men tillslut vart de väl okej, men hur svårt kan de va att få in i hjärnan att jag får hålla men inte för mycket? De är väldigt svårt. När jag hoppade av Zorrino tänkte jag: dehär va f'n sista gången jag red. Jag är fan sämst i hela världen på att rida. Jag borde börja med något annat.

Men när jag fått smälta det lite mysa med värdens bästa Zorrino och fårr varit med honom en stund i lugn och ro kom jag på varför jag håller igång med ridandet. Hästarna är det bästa som någonsin hänt mig. Jag skulle aldrig klara mig utan dem. Dom är mina bästa vänner, dom sviker mig aldrig och jag älskar dom. Så många gånger som dom har ställt upp till mig så många gånger ska jag ställa upp för som. Zorrino hjälpte mig i tisdags när jag inte fick till det han hoppade ställde upp för mig. Nu i efterhand kanske det inte gick så dåligt ändå. 

Man sviker inte sina bästa vänner, och jag kommer aldrig svika hästarna. Zorrino och Franz är dom jag lever för, jag älskar dom mest i hela världen och jag skulle aldrig svika dom med flit. 

Den dagen jag ser någon av dom på annons, den dagen vill jag inte veta av. Eller den dagen jag får veta att någon av dom ska somna in, den dagen vill jag inte veta av. Ni är mina vita änglar och ni är ljuset i allt det mörka. 

Jag älskar er Franz och Zorrino <3

Jag och Zorrino vi kan, det vet jag!


Franz